Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Byggettan och Svenska Elektrikerförbundet begär att Högsta Domstolen ska riva upp Arbetsdomstolens dom i Lavalmålet.

Med stöd av LO har de tre fackliga organisationerna begärt resning och anfört besvär över domvilla hos Högsta domstolen över Arbetsdomstolens dom. Resning kan beviljas om den rättstillämpning som legat till grund för domen uppenbart strider mot lag och domvilla innebär att domstolen gjort sig skyldig till ett grovt rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång.

De grunder som de fackliga organisationerna har för sin begäran är sammanfattningsvis följande.

Arbetsdomstolens dom innebär att de fackliga organisationerna utan rättslig grund har ålagts skadeståndsansvar för stridsåtgärder som enligt tydlig svensk rätt var tillåtna när de vidtogs. Arbetsdomstolen kommer till denna slutsats genom att likställa fackliga organisationers ansvar med medlemsstaters. Att medlemsstater har ett ansvar för att den egna lagstiftningen överensstämmer med EG-rätten och en skyldighet att vara lojala med EU är självklart. Lika självklart borde det vara att enskilda inte har ett sådant ansvar. Det finns inget stöd i EG-rätten för det skadestånd som Arbetsdomstolen har dömt ut.

Arbetsdomstolen fann att det inte var nödvändigt att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen i frågan om huruvida enskilda rättssubjekt kan bli skadståndsskyldiga för brott mot reglerna om fri rörlighet för tjänster. Istället kom Arbetsdomstolen på mycket lösa grunder till slutsatsen att det finns en allmän rättsprincip inom EG-rätten som innebär att skadestånd ska kunna utgå mellan enskilda vid brott mot dessa regler, trots att domstolen samtidigt konstaterade att det inte finns något konkret stöd för denna uppfattning i EU-domstolens praxis. Såsom högsta dömande instans i arbetsrättsliga tvister hade Arbetsdomstolen inte rätt att dra denna slutsats utan att begära förhandsavgörande från EU-domstolen.

EU-domstolen säger i sin dom att den svenska lagstiftningen inte överensstämmer med EG-rätten. Arbetsdomstolen fann istället att EU-domstolen säger att det är de fackliga organisationernas stridsåtgärder som inte är tillåtna. Denna slutsats är det i det närmaste omöjligt att komma till om man läser bl a den svenska versionen av domen. Den svenska versionen av domen är den som ska ha företräde vid tolkning eftersom svenska var rättegångsspråk i EU-domstolen. Arbetsdomstolen kom till sin slutsats genom att felaktigt ge företräde åt andra språkversioner.

Eftersom det inte finns några EG-rättsliga principer som innebär att enskilda kan bli skadeståndsskyldiga så finns det följaktligen inte heller några kriterier för en sådan skadeståndsskyldighet. I brist på sådana kriterier använde sig Arbetsdomstolen av de principer som gäller för staters skadeståndsskyldighet. Av dessa framgår bl a att överträdelsen ska vara tillräckligt klar. I detta fall följde de fackliga organisationerna klara och tydliga bestämmelser i MBL som särskilt tillät just sådana stridsåtgärder som var aktuella. De följde även intentionerna i Utstationeringslagen. Av denna lags förarbeten framgår att lagstiftaren förutsätter att de fackliga organisationerna ska använda de medel som står till buds för att få till stånd kollektivavtal om bl a lön. Arbetsdomstolen avslog i december 2004 Lavals yrkande om interimistiskt beslut eftersom ”den hittillsvarande utredningen i målet inte ger stöd för att de vidtagna stridsåtgärderna är otillåtna”. I april 2005 beslutade Arbetsdomstolen att frågan om huruvida stridsåtgärderna var tillåtna eller ej var så oklar att målet inte kunde avgöras utan att begära förhandsavgörande från EU-domstolen. Under målets handläggning i EU-domstolen inkom yttranden från ett antal medlemsstater, bl a Sverige, som hade uppfattningen att stridsåtgärderna var tillåtna. Även generaladvokaten hade en annan uppfattning än EU-domstolen i sitt yttrande. Trots dessa omständigheter och trots att Arbetsdomstolen i sin dom anger att rättsläget inte var klarlagt förrän EU-domstolens dom meddelades, fann Arbetsdomstolen att de fackliga organisationernas överträdelse av EU-rätten var tillräckligt klar.

Trots att Arbetsdomstolen fann att principerna för statens skadeståndsskyldighet skulle tillämpas även för fackets skadeståndsskyldighet kom domstolen fram till att MBL:s skadeståndsregler skulle användas. Dessa regler är definitivt inte tillämpliga när det gäller skadestånd från staten. Denna felaktiga lagtillämpning innebar att Arbetsdomstolen inte gjorde någon bedömning av huruvida de fackliga organisationerna varit försumliga eller ej. Det hade domstolen tvingats göra om Skadeståndslagen istället hade tillämpats.

Konsekvenserna av Arbetsdomstolens uppenbart felaktiga rättstillämpning i olika avseenden samt det faktum att man återgivit uttalanden från EU-domstolen på ett felaktigt sätt i för målet avgörande frågor, har fått till konsekvens att rättsläget nu är att enskilda rättssubjekt kan bli skadeståndsskyldiga för överträdelser av EU-rätten som de rimligen inte kunde ana att de gjort sig skyldiga till. Domen innebär att enskilda rättssubjekt kan bli skadeståndsskyldiga trots att de följt tydlig och klar svensk lagstiftning. Att enskilda rättssubjekt inte kan förlita sig på tydlig svensk lagstiftning utgör ett allvarligt brott mot väsentliga rättsäkerhetsprinciper. Det rättsliga systemet måste vara förutsägbart och retroaktiv lagstiftning kan inte accepteras.

Ombud för de fackliga organisationerna är chefsjuristen Dan Holke och förbundsjuristen Sussanne Lundberg, båda vid LO-TCO Rättsskydd.