Nyhetsbrev nr 1/2019

Välkommen till LO-TCO Rättsskydds nyhetsbrev! Vi planerar att komma ut med fyra nyhetsbrev om året, och du har fått det därför att du antingen är angiven som kontaktperson hos oss eller har anmält att du vill få det. Sprid det gärna vidare!

Glöm inte att du kan prenumerera på all information vi lägger ut i vårt pressrum, genom att gå in på vår hemsida och anmäla dig under fliken pressrum.

Vill du slippa fler utskick, eller har du en kollega som vill ha nyhetsbrevet, skicka ett mejl till Mattias.af.Malmborg@fackjuridik.com 


A
rbetsdomstolen: Kollektivavtalsbrott ska inte löna sig

Arbetsdomstolen meddelade den 19 december 2018 dom i ett mål gällande kollektivavtalsbrott mellan Byggnads och ett hängavtalsbundet lettiskt bolag. Enligt Arbetsdomstolen har bolaget brutit mot bland annat Byggavtalets löne-, ersättnings- och arbetstidsbestämmelser. Arbetsdomstolen skriver i domen att det allmänna skadeståndet ska bestämmas med beaktande av den förtjänst bolaget gjort genom att betala för låga timlöner.

Bolaget förpliktades att betala sammanlagt 820 000 kr i allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott till förbundet. Dessutom ska bolaget betala 30 000 kr i allmänt skadestånd till förbundet för förhandlingsvägran.

Arbetsdomstolens dom AD 2018 nr 78. Ombud för förbundet var förbundsjuristen Annett Olofsson.

 

Måleriföretag ska tydligt anvisa målare personalutrymmen

Arbetsdomstolen har i en dom avgjort en viktig arbetsmiljöfråga för Svenska Målareförbundet, gällande arbetsgivarnas skyldigheter att anvisa arbetstagarna lunch- och omklädningsrum enligt kollektivavtalet.

Två av förbundets medlemmar utförde måleriarbete vid nyproduktion av hus. Vid dessa arbetsställen uppstod tvist om arbetsgivaren hade anvisat målarna personalutrymmen. På arbetsställena fanns det i och för sig byggbodar uppställda men dessa hade inte målarna tillgång till. De tvingades att sitta inne på respektive arbetsplats och äta. Tvättning och ombyte fick de också sköta inne på arbetsplatsen. Arbetsgivaren hade enligt målarna inte anvisat dem att använda byggbodarna och hur de skulle komma in i dessa. Arbetsgivaren påstod emellertid att så hade skett.

Arbetsdomstolen fäste i sin bedömning större tilltro till uppgifterna från målarna och konstaterade att målarna inte uttryckligen informerats om att de skulle använda byggbodarna och inte heller hur de skulle få tillträde till dessa. Även om bolaget sett till att det fanns personalutrymmen i form av byggbodar på arbetsställena så ansåg Arbetsdomstolen att bolaget brustit i den tydlighet som krävs. Bolaget borde på ett klart och tydligt sätt ha informerat målarna dels om att de skulle använda byggbodarna, dels var nycklarna till bodarna fanns. Eftersom bolaget inte hade gjort det så bröt bolaget mot kollektivavtalet.

Arbetsdomstolen hade också att ta ställning till eventuellt skadestånd. Arbetsgivarparten menade att skadeståndet skulle sättas ned till noll. Som skäl för detta uppgavs att arbetsgivaren inte avsiktligen åsidosatt arbetstagarnas intressen samt att målarna själva haft ett ansvar för sin arbetsmiljö och för att kontakta arbetsgivaren om de inte fick tillgång till personalutrymmen. Vidare angavs att de i arbetsmiljöavtalet intagna bestämmelserna om samverkan skulle påverka skadeståndsskyldigheten.

I denna del menade Arbetsdomstolen att ett allmänt skadestånd har till uppgift att effektivt avhålla en part från att bryta mot lag och avtal. En viktig princip, enligt Arbetsdomstolen, är att det aldrig ska te sig lönsamt för en arbetsgivare att bryta mot lag eller avtal.

Vid tolkningen av arbetsmiljöavtalet ansåg Arbetsdomstolen att det var tydligt att samverkansbestämmelserna är framåtsyftande och att det huvudsakliga ansvaret för arbetsmiljön ligger på arbetsgivaren. Det framstod därför som främmande att låta samverkansbestämmelserna få betydelse för en arbetsgivares skyldighet att betala skadestånd för ett redan inträffat kollektivavtalsbrott. Eftersom det inte framkommit att kollektivavtalsparterna skulle ha avsett eller diskuterat att samverkansbestämmelserna skulle ha någon betydelse för möjligheten att döma ut skadestånd vid brott mot kollektivavtalet, fann Arbetsdomstolen att samverkansbestämmelserna inte hade direkt betydelse för arbetsgivarens skadeståndsskyldighet.

Slutsatserna som kan dras av avgörandet är att det vilar ett stort ansvar på arbetsgivarna att på ett klart och tydligt sätt anvisa arbetstagarna dels vilka personalutrymmen de ska använda, dels hur de ska få tillgång till desamma. Det får inte råda några oklarheter överhuvudtaget.

Arbetsgivaren dömdes att betala allmänt skadestånd med 40 000 kronor till Målareförbundet och 10 000 kronor till var och en av de två målarna samt rättegångskostnader med 238 000 kronor.

Arbetsdomstolens dom AD 2019 nr 10. Ombud för förbundet var förbundsjurist Henric Ask.

 

Skandia stäms för diskriminering och avtalsbrott

Försäkringsbranschens fackförbund Forena (tidigare FTF) har väckt talan i Arbetsdomstolen mot Skandia då arbetsgivaren har nekat tre anställda kvinnor och tre män rätt till förtida pensionsavgång vid 62 år. I kvinnornas fall gör förbundet gällande kollektivavtalsbrott och i männens fall könsdiskriminering. Den så kallade 62-årsregeln, som ingick i försäkringsbranschens pensionsavtal (FTP-planen) fram till 2007, gav rätt till förtida pensionsavgång mellan 62 – 65 år med full tjänstepension. När parterna förhandlade bort 62-årsregeln infördes en övergångsregel på tio år där arbetstagare födda 1955 och tidigare fick behålla 62-årsregeln. Detsamma skulle även gälla arbetstagare födda 1956 och 1957, om dessa omfattats av FTP-planen sedan 1985 och då hade 62 år som pensionsålder. Därigenom begränsas övergångsregeln i praktiken till att gälla uteslutande kvinnor. Det var endast kvinnor som fram till år 1986 hade 62 års pensionsålder, medan män hade 65 år.

Skandia har nekat kvinnorna förtida pensionsavgång trots att de uppfyller samtliga krav för att omfattas av den kollektivavtalade regeln inom branschen. Därmed gör sig arbetsgivaren skyldig till kollektivavtalsbrott. Genom att neka männen förtida pensionsavgång gör sig arbetsgivaren skyldig till könsdiskriminering.

Forena yrkar, utöver skadestånd och diskrimineringsersättning till arbetstagarna, även att Arbetsdomstolen ska jämka den könsdiskriminerande skrivningen i FTP-planen så att både männen och kvinnorna födda 1956 och 1957 får möjlighet att gå i pension vid 62.

Arbetsdomstolens mål nr A 23/19, A 24/19 och A 25/19. Ombud för förbundet är förbundsjuristerna Annett Olofsson och Marie Nordström.

 

Arbetsförmedlingens bedömning vägledande för rätt till sjukpenning

En undersköterska har sedan en trafikolycka 2003 lidit av kronisk värk i nacke, skuldror huvud och domningskänsla i höger ansiktshalva. Hon har under en lång tid varit sjukskriven i olika omfattning. Tack vare anpassade arbetsuppgifter har hon kommit upp i arbete i en omfattning av 75 % av en heltid och har sedan dess uppburit sjukpenning med en fjärdedel. Den 18 november 2017 beslutade Försäkringskassan efter omprövning att dra in hennes sjukpenning.

Undersköterskan överklagade Försäkringskassans beslut till förvaltningsrätten som biföll hennes överklagande. Försäkringskassan överklagade dock domen till kammarrätten med yrkande om att kammarrätten skulle fastställa Försäkringskassans beslut. Försäkringskassan gjorde gällande att de aktivitetsbegränsningar och funktions-nedsättningar som angavs i läkarintygen inte klargjorde på vilket sätt undersköterskans arbetsförmåga var nedsatt i ett normalt förekommande arbete. Vidare anförde Försäkringskassan att bedömningen av arbetsförmågan gjordes i förhållande till hennes anpassade arbetsuppgifter som samordnare och chefsstöd vilket skulle indikera ett kvalificerat arbete. Eftersom hon klarade ett kvalificerat arbete i en omfattning av 75 % av en heltid, borde hon enligt Försäkringskassan klara ett normalt förekommande arbete på heltid.

Kammarrätten menade att den medicinska utredningen ger stöd för att undersköterskan har värk i nacke och axlar och att hon har fysiska begränsningar främst vid aktiviteter som innebär lyft eller arbete med armarna, särskilt över axelhöjd. Dessutom ansåg kammarrätten, mot bakgrund av en bedömning från Arbetsförmedlingen, att undersköterskans anpassade arbete var mycket lämpligt och väl anpassat för henne och att det var svårt att se att hennes arbetsförmåga skulle vara större i något annat normalt förekommande arbete, utan några eller med endast ringa anpassningar.

Kammarrätten menade slutligen att Försäkringskassan tidigare har bedömt undersköterskans arbetsförmåga mot hennes anpassade arbete och då ansett att hennes arbetsförmåga var nedsatt på grund av sjukdom. Kammarrätten ansåg att det inte fanns någon anledning att göra någon annan bedömning under den i målet aktuella perioden. Undersköterskans arbetsförmåga ansågs ha varit nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom varför hon beviljades sjukpenning av kammarrätten.

Kammarrätten i Jönköping, mål nr 2238 – 18. Ombud för undersköterskan var förbundsjurist Jimmie Söndergaard.

 

Bestående smärttillstånd har orsakats av olycksfall i arbetet, trots läkt fraktur

En medlem i Lärarnas Riksförbund hade i sitt arbete som gymnasielärare ramlat och ådragit sig en fraktur i höger armbåge. Läraren sjukskrevs från sitt arbete under ca. sju månaders tid, men var inte sjukskriven under det kommande ”sommarlovet”. Under sommarledigheten upplevde läraren en viss förbättring då armen/armbågen inte utsattes för belastning, men när hon återgick i heltidsarbete i samband med höstterminens start fick hon snabbt förvärrade besvär. Hon sjukskrevs därför på deltid efter ca. två månaders arbete och hoppades på förbättring under det kommande jullovet. När vårterminen började sjukskrevs läraren på heltid och AFA Trygghetsförsäkring bedömde då att hennes besvär från höger armbåge och underarm (som orsakade arbetsoförmågan) inte längre hade ett samband med det godkända olycksfallet. Armbågsfrakturen bedömdes ha läkt och lärarens besvär bedömdes därför inte ha ett samband med olycksfallet, utan bero på något annat. Ytterligare ersättning för lärarens arbetsskada kunde därför inte lämnas.

Läraren begärde omprövning av AFA Trygghetsförsäkrings beslut, men AFA:s omprövningsavdelning instämde i den tidigare bedömningen. Läraren ansökte då om facklig rättshjälp från sitt fackförbund Lärarnas Riksförbund, vilket beviljades och prövning begärdes i Skiljenämnden för arbetsmarknadsförsäkringar.

Vid prövningen i skiljenämnden vidhöll AFA Trygghetsförsäkring sin inställning i ärendet. Till stöd för sin inställning åberopade AFA ett flertal försäkringsmedicinska bedömningar från tre ortopedspecialister och en specialist i neurologi. Lärarens inställning i ärendet var att hon, trots att frakturen läkt, hade utvecklat ett kroniskt smärttillstånd i höger armbåge/underarm till följd av olycksfallet/frakturen. Till stöd för sin inställning åberopade läraren bland annat bedömningar från behandlande primärvårdsläkare, behandlande överläkare i neurologi, behandlande smärtläkare, behandlande sjukgymnast samt två försäkringsmedicinska bedömningar från en ortopedspecialist och en specialist i algologi (smärtspecialist).

I sin dom uttalade Skiljenämnden att bedömningen av orsakssambandet skulle göras med utgångspunkten att läraren haft kontinuerliga besvär allt sedan olycksfallet, trots att hon inte varit kontinuerligt sjukskriven. Detta eftersom det framgick av journalanteckningar från vården och lärarens egen beskrivning att det inte funnits någon besvärsfri period sedan olyckan, även om hennes besvär förvärrats vid belastning/arbete.

Skiljenämnden konstaterade sedan att en specialist i algologi, en ortopedspecialist och en neurologispecialist gjort bedömningen att övervägande skäl talar för ett samband mellan olycksfallet och lärarens aktuella besvär samtidigt som den neurologispecialist som AFA Trygghetsförsäkring rådfrågat i ärendet gjort sin bedömning utifrån antagandet att läraren varit besvärsfri under delar av det första året. De tre ortopedspecialister som AFA rådfrågat i ärendet hade vidare endast bedömt om det fanns ett samband mellan olycksfallet och ortopediska besvär. AFA:s ortopedspecialister hade således inte tagit ställning till om den smärta som frakturen orsakat kan ha utvecklats till ett bestående smärttillstånd.

Vid en samlad bedömning fann skiljenämnden att övervägande skäl talar för ett samband mellan olycksfallet i arbetet och lärarens besvär med smärta i höger armbåge och underarm. Vid sin bedömning beaktade skiljenämnden särskilt att läraren innan olycksfallet inte haft några besvär från höger armbåge, att besvären är lokaliserade till samma ställe som frakturen, att besvären har funnits kontinuerligt sedan olycksfallet och att det inte har framkommit några andra omständigheter som kan förklara hennes smärta i höger armbåge/underarm.

Skiljenämnden fastställde därför att övervägande skäl talade för ett samband i ärendet och att AFA Trygghetsförsäkring skulle svara för lärarens kostnader för skiljeförfarandet. Enligt skiljenämndens domslut ankommer det på AFA att självmant ta upp skadeärendet till omprövning och vid denna prövning iaktta vad skiljenämnden fastställt.

Medlemmen hade beviljats facklig rättshjälp av sitt fackförbund Lärarnas Riksförbund. Ombud var förbundsjuristen Erika Engman.

 

Statens avskedande av generaldirektör ogiltigförklarades

 Domen i det uppmärksammade fallet rörande ”it-skandalen” vid Transportstyrelsen och dess tidigare generaldirektör meddelades av Arbetsdomstolen den 6 mars 2019, AD 2019 nr 15. I samband med att förundersökning om brott hade inletts på grund av det inträffade, entledigades generaldirektören från anställningen vid Transportstyrelsen och erhöll en ny anställning vid Regeringskansliet som generaldirektör som hon kom att avskedas från.

Målet vid Arbetsdomstolen gällde frågan om det var rätt att avskeda henne från anställningen som generaldirektören vid Regeringskansliet. Trots att allvarlig kritik kunde riktas mot henne som generaldirektör för Transportstyrelsen fann Arbetsdomstolen sammantaget att hon inte hade åsidosatt sina åligganden på ett så grovt sätt att det motiverade ett avskedande från anställningen i Regeringskansliet.

Arbetsdomstolen ogiltigförklarade avskedandet men dömde inte ut något allmänt skadestånd. Lagen om offentlig anställning var tillämplig i målet och den hänvisar i fråga om giltigheten av ett avskedande till lagen om anställningsskydd, men inte när det gäller skadestånd. Det saknades därför laglig grund att döma ut ett allmänt skadestånd.