Nyhetsbrev nr 1/2018

Välkommen till LO-TCO Rättsskydds nyhetsbrev! Vi planerar att komma ut med fyra nyhetsbrev om året, och du har fått det därför att du antingen är angiven som kontaktperson hos oss eller har anmält att du vill få det. Sprid det gärna vidare!

Glöm inte att du kan prenumerera på all information vi lägger ut i vårt pressrum, genom att gå in på vår hemsida och anmäla dig under fliken pressrum.

Vill du slippa fler utskick, eller har du en kollega som vill ha nyhetsbrevet, skicka ett mejl till  frida.oredsson@fackjuridik.com

Vinst i Högsta förvaltningsdomstolen klargör livräntetidpunkt

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har i en vägledande dom avgjort ett mål om arbetsskadelivränta och bifaller överklagandet från en medlem som företrätts av LO-TCO Rättsskydd.

Målet rörde frågan om vid vilken tidpunkt en arbetsskadad ska få sitt livränteunderlag fastställt i de fall det gått lång tid mellan skadan och ansökan om livränta. Livränteunderlaget påverkar vilken ersättning som den försäkrade kan få i livränta. Livränteunderlaget utgörs enligt huvudregeln av den sjukpenninggrundande inkomst som den försäkrade hade vid tidpunkten då livränta ska lämnas.

HFD slår fast att begreppet ”lämnas” i lagen ska tolkas som att det är tidpunkten då förutsättningarna för livränta för första gången är uppfyllda – och inte tidpunkten då livräntan för första gången kan betalas ut. Distinktionen blir avgörande i de fall då ansökan lämnas in mer än sex år efter skadan eftersom man då omfattas av preskriptionsregler som innebär att man kan få ersättning för sin skada högst sex år bakåt från ansökan.

LO-TCO Rättsskydd hade fört fram att det är denna tolkning som måste gälla, och att preskriptionsregler inte ska avgöra storleken på en arbetsskadelivränta. HFD konstaterar bl.a. att någon annan tolkning inte kan ha varit lagstiftarens avsikt och att det huvudsakliga syftet med livräntan är att ge en i princip full kompensation vid inkomstförlust på grund av arbetsskada.

Domen lägger grund för en mer rättvisande beräkning av rätten till livränta, där underlaget fastställs i så nära anslutning till skadan som möjligt.

Medlemmen i ärendet hade beviljats rättshjälp av sitt fackförbund SEKO. Ombud för medlemmen var förbundsjurist Magnus Eriksson.

Prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen om livränteunderlag

Högsta förvaltningsdomstolen har även beviljat prövningstillstånd i ett mål med en närliggande fråga gällande beräkning av livränteunderlag.

När Försäkringskassan prövar rätten till livränta (ersättning för inkomstförlust p.g.a. arbetsskada), ska inkomsten som oskadad enligt huvudregeln motsvara den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst (SGI) vid det tillfälle livräntan första gången kan betalas ut. Ska livränta börja lämnas avsevärd tid efter att den försäkrade utsattes för skadlig inverkan i arbetet, får en annan, högre, inkomst än SGI:n användas som livränteunderlag, om det finns särskilda skäl att göra det.

En medlem som hade skadat axlarna i arbetet år 2005 och 2007, ansökte om livränta fr.o.m. april 2014. Försäkringskassan fann att axelbesvären vid denna tidpunkt satte ned kvinnans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete under minst ett år framåt. Hon uppfyllde därmed den grundläggande förutsättningen för att kunna få rätten till livränta prövad. Försäkringskassan konstaterade emellertid att kvinnans sjukpenninggrundande inkomst i april 2014 var 0 kronor, till följd av att hon genom ett tidigare beslut 2011 hade nollklassats av Försäkringskassan. Försäkringskassan menade därför att det inte fanns någon inkomstförlust som gick att ersätta med livränta.

Förvaltningsrätten i Malmö fann att Försäkringskassan inte enbart på den grunden att kvinnans SGI var 0 kronor i april 2014 kunde avslå hennes begäran om livränta från denna tidpunkt.

Försäkringskassan överklagade till Kammarrätten i Göteborg som konstaterade att kvinnans SGI var fastställd till 0 kronor i april 2014 och att domstolen därför hade att ta ställning till om livränteunderlaget kunde baseras på andra, högre, inkomster än den fastställda SGI:n. Anledningen till att kvinnan blivit nollklassad var att hon inte hade skyddat sin SGI, när hon 2011 blev uppsagd från sitt arbete. Kammarrätten ansåg därför att den inkomstförlust som kvinnan drabbats av inte hade sin grund i de axelbesvär som hon hade anmält som arbetsskada. Enligt kammarrätten saknades av den anledningen särskilda skäl att beräkna livränteunderlaget utifrån en annan inkomst än den fastställda SGI:n om 0 kronor.

Efter att kammarrättens dom överklagats, har nu Högsta förvaltningsdomstolen beviljat prövningstillstånd för att ta ställning om det finns särskilda skäl att använda en annan, högre, inkomst än SGI:n som livränteunderlag.

Ombud för medlemmen är förbundsjurist Mikael Sjöberg

Vårens seminarieomgång

Varje termin anordnar vi ett antal seminarier om aktuella ämnen i egen regi för fackförbundens förtroendevalda och funktionärer. Kurserna leds av våra jurister som har stor teoretisk och praktisk erfarenhet av ämnena.

Seminarierna anordnas i Ingenjörshuset, City Konferensen, Malmskillnadsgatan 46, Stockholm. Vårens första seminarium den 10 april hålls dock på City Conference Centre Norra Latin, Drottninggatan 71B, Stockholm. I priset 3 500 kr (exkl. moms) ingår kursdokumentation, kaffe och lunch. Anmälan måste ske senast 2 veckor före seminariet. Vi tar bara emot 30 deltagare per seminarium så anmälan bör ske så snart som möjligt.

Våren 2018 anordnar vi följande seminarier:

10 april               Arbetstagares kritikrätt, yttrandefrihet och lojalitet

25 april               Att driva ett arbetsskadeärende

3 maj                  Löneindrivning och konkurs

16 maj                Att driva en arbetsrättslig tvist*

31 maj                Att driva sjukförsäkringsärenden

*Vid detta seminarium tar vi bara emot 24 deltagare.

Vi kan också skräddarsy utbildningar för era behov. Läs mer om anmälan etc. på vår hemsida www.fackjuridik.com

Regeringen lanserar ett åtgärdsprogram 3.0 för sjukförsäkringen

Det kan knappast ha undgått någon att reglerna för och tillämpningen av sjukförsäkringen fått utstå en allt större kritik. LO-TCO Rättsskydd har under lång tid framfört kritik mot utformningen av sjukförsäkringen. Den kritik som framförts har bestått av en rad olika delar. Särskilt kan nämnas följande.

  • Försäkringskassan har utan lagstöd ersatt rekvisiten sjukdom och arbetsoförmåga i sjukförsäkringen med begreppen medicinska förutsättningar för arbete och DFA-kedjan. DFA står för diagnos, funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsning. Begreppen är hämtade från SOU 2009:89 Gränslandet mellan sjukdom och arbete. Utredningen resulterade dock inte i någon lagstiftning, men förslagen har ändå införts av Försäkringskassan. Försäkringskassan använder som en del av denna tillämpning ett internt framtaget material som heter ”Nivåbeskrivningar för bedömning av medicinska förutsättningar för arbete”. Vid en granskning gentemot sjukintyget innebär detta material att den sjuke åsätts en viss poäng. Om den sjuke inte når upp i tillräckligt antal poäng, okänt hur många, anses den sjuke kunna utföra ett normalt förekommande arbete. Försäkringskassans tillämpning ställer mycket höga krav på sjukintygen, vilket skapar praktiska problem. Hur ska en läkare som på sin höjd har 20 minuter till sitt förfogande uppfylla Försäkringskassan krav?
  • Försäkringskassan anger trots mycket tydliga förarbetsuttalanden aldrig vilket normalt förekommande arbete som den försäkrade anses ha en arbetsförmåga i. Det gör att det blir mycket svårt att argumentera och förstå besluten för såväl sjukskrivande läkare som den försäkrade.
  • Rehabiliteringskedjan leder till orimliga resultat då det i princip saknas möjlighet att ta hänsyn till t.ex. ålder, bostadsort och utbildning. Samma krav på omställningsförmåga ställs på en ung högutbildad person i storstaden som en äldre lågutbildad person på landsbygden. Hänsyn till en trolig återgång i det tidigare arbetet kan heller inte göras om återgången sker efter dag 365.
  • Även begränsningarna av rätten till sjukersättning har kritiserats. Nuvarande regelverk förutsätter att den försäkrade helt saknar arbetsförmåga även i skyddad anställning samt i lönebidragsanställning. Vidare krävs att alla rehabiliteringsmöjligheter är uttömda. Mot bakgrund av Försäkringskassans syn på skyddade arbeten anses även mycket anpassade arbeten kunna erbjudas inom Samhall. Detta är en beskrivning som få förbund känner igen sig i. Vidare ställs mycket höga krav på att nedsättningen av arbetsförmågan bedöms vara för all överskådlig framtid.

Som ett svar på den kritik som framförts av många aktörer har regeringen nu lanserat åtgärdsprogram 3.0. Av åtgärdsprogrammet kan tyvärr mycket litet utläsas. Något tydligt ställningstagande till t.ex. ovan beskrivna problem saknas. Istället synes åtgärdsprogrammet i många delar fokusera på att analysera dagens tillämpning. Vidare har regeringen valt att splittra åtgärdsprogrammen på en rad olika aktörer. Ett tydligt exempel på detta är att frågan om sjukpenning och sjukersättning särskiljs, trots att både sjukpenning och sjukersättning i många delar är kommunicerande kärl. Önskvärt hade varit att regeringen istället hade insett att sjukförsäkringssystemet som det fungerar idag har gått sönder. En analys av helheten är därför nödvändig. Bedömningen från LO-TCO Rättsskydd är att lösningen på många av de problem som idag finns med sjukförsäkringen förutsätter en samsyn kring vilka problemen är. Det är svårt att se hur regeringen ska kunna få ihop en fungerande helhet med den nu valda lösningen.

Tolkning av a-kassereglering möjliggör ny ersättningsperiod för medlem

Högsta förvaltningsdomstolen har inte meddelat prövningstillstånd för Inspektionen för Arbetslöshetsförsäkringen (IAF) som överklagat en dom där LO-TCO Rättsskydd varit ombud. Det betyder att Kammarrätten i Stockholms dom (mål nr 2239-17) gäller. Frågan i målet gäller hur 22 b § i lagen om arbetslöshetsförsäkring (ALF) ska tolkas. Syftet med bestämmelsen är att samordna tid med aktivitetsstöd och tid med arbetslöshetsersättning.

Enligt huvudregeln i 23 § ALF är det möjligt att få en ny ersättningsperiod om den sökande under perioden uppfyllt ett nytt arbetsvillkor. Ett nytt karensvillkor måste ändå uppfyllas. Den nya ersättningsperioden räknas från den tidpunkt den tidigare löpt ut. För den som deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program utan arbetslöshetsersättning, men med aktivitetsstöd, och som uppfyllt arbetsvillkoret under deltagande i programmet räknas ersättningsperioden från den tidpunkt när sökanden uppfyller arbetsvillkoret enligt 22 b § ALF.

Medlemmen i STs a-kassa hade deltagit i jobb-och utvecklingsgarantin under en längre period med aktivitetsstöd och uppfyllde ett nytt arbetsvillkor den 9 december 2014. Han beviljades därför en ny ersättningsperiod. Ersättningsperioden skulle inledas med aktivitetsstöd. På grund av ett tillfälligt arbete i november 2014 till januari 2015 fick han inte aktivitetsstöd utbetalt förrän i februari 2015. A-kassan menade att hans ersättningsperiod skulle anses börja först i februari 2015, eftersom det var då aktivitetsstödet utbetalades. Kassan hänvisade bland annat till IAF:s kommentar där det står att en ersättningsperiod ska anses påbörjad när den första dagen med aktivitetsstöd betalas ut. Räknade man så uppfyllde medlemmen inte ett nytt arbetsvillkor när han sedan sökte ytterligare en ersättningsperiod i september 2016 utan blev då nekad en ny ersättningsperiod.

Förvaltningsrätten konstaterade att IAF:s kommentar inte helt överensstämde med lagtext och förarbetsuttalanden men menade att man måste tolka bestämmelserna mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet. Eftersom det i det aktuella fallet var 22 b § som skulle tillämpas var det tidpunkten när medlemmen uppfyllde arbetsvillkoret som ska gälla för när en ny ersättningsperiod ska påbörjas. Detta var för medlemmen den 9 december 2014 och ersättningsperioden skulle därför räknas från och med den 10 december 2014. I och med detta uppfyllde medlemmen arbetsvillkoret för ytterligare en ersättningsperiod.

STs a-kassa överklagade till kammarrätten som inhämtade ett yttrande från IAF. IAF menade i sitt yttrande att medlemmen brutit sin arbetslöshet genom att arbeta i ett tillfälligt arbete, och därför inte kunde tillgodoräkna sig tiden före den 1 februari 2015. En annan tolkning skulle innebära en orättvisa gentemot de som får arbetslöshetsersättning istället för aktivitetsstöd. Kammarrätten konstaterar att lagparagrafen 22 b inte kan tolkas annorlunda än förvaltningsrätten gjort och a-kassans överklagande avslogs.

Eftersom Högsta förvaltningsdomstolen nu inte beviljat prövningstillstånd gäller kammarrättens avgörande. Följden blir att medlemmen är berättigad till ytterligare en ersättningsperiod. Det kan också konstateras att IAF:s kommentar till 22 b § ALF inte överensstämmer med domstolens tolkning av bestämmelsen.

Ombud för medlemmen i kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen var förbundsjurist Anne Rajmic.