EU-domstolspraxis hindrar facket kräva mer än minimivillkor

Arbetsdomstolen meddelade den 25 november dom i ett mål som pågått sedan 2002, AD nr 70/15. Målet gällde giltigheten av två kollektivavtal som Transportarbetarförbundet respektive Seko träffade med en norsk redare 2001 respektive 2003. Kollektivavtalen avsåg arbete ombord på ett bekvämlighetsflaggat fartyg som var registrerat i Panama och vars besättning kom från Ryssland och Polen. Målen innehöll en rad olika tvistefrågor men Arbetsdomstolen tog i denna dom bara ställning till en fråga, om de stridsåtgärder som de svenska fackliga organisationerna vidtog för att få kollektivavtal stred mot EU-rätten och den fria rörligheten för tjänster.

De kollektivavtal som träffades var om man jämför med lönenivåerna i Sverige och Norge på en mycket låg nivå och träffades inom ramen för Internationella Transportarbetareförbundets aktion för att träffa kollektivavtal med bekvämlighetsflaggade fartyg, den s k FOC-kampanjen. Det kollektivavtal som krävdes var ett s k Standard Agreement vilket är det avtal som de svenska fackliga organisationerna alltid krävde i samband med att man tvingades vidta stridsåtgärder. Inom ramen för IFT-kampanjen tecknas också ett annat avtal, TCC-avtal. Avtalen är lite olika konstruerade och vilket som är dyrast för arbetsgivaren beror på hur besättningen arbetar. Om besättningen arbetar mycket övertid är Standard Agreement dyrast och Arbetsdomstolen menar att när det gäller Sava Star så var TCC-avtalet det billigare avtalet. Domstolen menar därför att TCC-avtalet, som utgör 95 procent av alla ITF-avtal som tecknas, utgör minimivillkoren i branschen

Arbetsdomstolen slår fast att svenska fackliga organisationer normalt har rätt att vidta stridsåtgärder i syfte att träffa kollektivavtal även när det gäller internationell sjöfart. Det kollektivavtal man då kräver får dock inte avse högre nivåer än minimivillkoren i branschen. Eftersom domstolen menar att TCC-avtalet är miniminivån har de kollektivavtal som de fackliga organisationerna krävde överstigit den nivån. Stridsåtgärderna utgör enligt domstolen ett hinder för den fria rörligheten av tjänster i EU-fördraget. Även om skydd för arbetstagares rättigheter är grund för att inskränka den friheten så är det oproportionerligt att inskränka den när de krav man ställer ligger över miniminivån i branschen. Domstolen anser också att det finns en skyldighet för svenska domstolar att inte upprätthålla kollektivavtal som strider mot EU-rätten. Domstolen anser därför att kollektivavtalen ska lämnas utan avseende i sin helhet med stöd av 36 § i avtalslagen.

Den första slutsatsen som kan dras av domen är att svenska fackliga organisationer även i fortsättningen kan delta i ITF-kampanjen och genom stridsåtgärder se till att det tecknas kollektivavtal för sjömän i internationell trafik. Det är mycket viktigt även om den nivå man då kan kräva bara är miniminivån.

Den andra slutsatsen är att domstolen anser att en lön som överstiger cirka 35 kr per timme inklusive övertid och semesterersättning är så oskälig att hela kollektivavtalet ska lämnas utan avseende enligt 36 § i avtalslagen även när besättningen är anställd av ett norskt bolag för att utför arbete i huvudsak i Europa. Den tillämpningen av avtalslagen måste sägas vara både överraskande och uppseendeväckande.

Den tredje slutsatsen är att domstolen anser det rimligt att de fackliga organisationerna får betala både skadestånd och rättegångskostnader för stridsåtgärder som enligt svensk nationell rätt var klart tillåtna när de vidtogs och där det saknades anledning att tro att svensk rätt stred mot EU-rätten. Det handlar om flera miljoner kronor sammanlagt. Så var fallet även efter Laval-målet och detta har mycket kraftfullt kritiserats av ILO:s expertkommitté som består av framstående arbetsrättsjurister från hela världen.

Den fjärde slutsatsen är att svensk rätt på denna punkt tydligt strider mot såväl ILO:s konvention nr 87 om föreningsrätt, som är en kärnkonvention som sätter den absolut lägsta ribban för arbetstagarskyddet i världen, och den Europeiska sociala stadgan inom Europarådet. Enligt dessa konventioner är det inte tillåtet för staten att begränsa rätten att vidta stridsåtgärder med hänvisning till arbetsgivarens ekonomiska intressen. De begränsningar som kan vara tillåtna ska vara motiverade av starka samhällsintressen. Enligt EU-fördraget är Sverige skyldigt att tillämpa ILO-konventionen och den sociala stadgan före EU-rätten. Arbetsdomstolen försöker inte ens argumentera för att EU-rätten som den tolkats av EU-domstolen är förenlig med dessa internationella konventioner. Tydligen anser sig Arbetsdomstolen förpliktigad att följa EU-domstolens praxis även när denna praxis strider mot EU-fördragets ordalydelse och ILO:s kärnkonventioner. Sista ordet torde inte vara sagt i denna fråga.

Ombud från LO-TCO Rättsskydd för de fackliga organisationerna var chefsjurist Dan Holke, 08-6766311.

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Vill du motta våra Nyhetsbrev?

Vi gör ca. 4 st utskick per år. Alla våra tidigare nyhetsbrev finns under rubriken Nyhetsbrev i menyn.

Om Oss

Vårt uppdrag är att biträda LO, TCO, förbunden samt förbundens medlemmar i rättsliga angelägenheter. Vi ska vidare inom de rättsområden som berör fackliga organisationer och deras medlemmar bidra till en ur facklig utgångspunkt positiv rättsutveckling samt sprida kunskap inom fackföreningsrörelsen i juridiska frågor och om den fackliga rättshjälpen.

Vår huvudsakliga arbetsuppgift är att driva rättsliga processer i domstolar. Våra två stora arbetsområden är socialförsäkringsrätt och arbetsrätt i vid bemärkelse.

Senaste Nytt