Inledning
En arbetstagare har på olika sätt skydd av den arbetsrättsliga lagstiftningen, just på grund av att han eller hon är arbetstagare och anställd. Lagstiftningen ställer här krav på arbetsgivaren för att skyddet ska upprätthållas. Lagstiftaren förutsätter givetvis att arbetsgivaren respekterar och följer skyddsreglerna. Den arbetsrättsliga lagstiftningens karaktär av social skyddslagstiftning motiveras av att arbetstagaren såsom den underordnade och svagare parten i avtalsförhållandet med arbetsgivaren behöver detta skydd. Detta är alla ense om, även om vissa borgerliga partier ännu inte riktigt förstått detta.
En uppdragstagare och enskild näringsidkare har inget arbetsrättsligt skydd alls. Uppdragstagaren får i sitt förhållande till uppdragsgivaren själv försöka att ordna för sig så gott det går. Uppdragsgivaren behöver endast iaktta och följa det uppdragsavtal som ingåtts med uppdragstagaren. Man ska då ha klart för sig att den som har dikterat uppdragsavtalets innehåll är uppdragsgivaren. En uppdragstagare kan nu för tiden vara en fysisk person som skaffat sig F-skattesedel, inte för att han eller hon egentligen vill driva näringsverksamhet utan för att det kan vara enda sättet som erbjuds för fortsatt arbete. Som egen företagare får denne själv svara för moms och sociala avgifter samt inbetalning av preliminär skatt.
Det finns anledning att uppmärksamma de krafter på arbetsmarknaden som på olika sätt försöker kringgå den arbetsrättsliga lagstiftningen. Företeelser av detta slag finns bland såväl de privata som de offentliga arbetsgivarna. Syftet är att godtyckligt och flexibelt kunna hantera arbetskraften utan hinder av arbetsrätt och fackföreningar. Man skulle rent av kunna tro att dessa krafter på arbetsgivarsidan vill ha tillbaka det läge med otrygghet i anställningen som gällde före 1974 års anställningsskyddslag. En föga smickrande utveckling på den svenska arbetsmarknaden, kan man tycka.
Det aktuella rättsfallet, AD 2012 nr 24
Arbetsdomstolen har nyligen i AD 2012 nr 24 avgjort ett fall som anknyter till frågeställningen i rubriken. Parter i målet var Svenska Journalistförbundet mot arbetsgivarorganisationen Medieföretagen och dess medlem Sveriges Radio.
Den av rättsfallet berörde arbetsgivaren var alltså inte vilken arbetsgivare som helst utan självaste Sveriges Radio. Det hör till saken att det inte är första gången som Sveriges Radio figurerar i AD i liknande sammanhang.
Frågan i fallet gällde i första hand om en programledare på journalistavtalets område hade utfört arbete som arbetstagare eller som uppdragstagare (egen företagare).
Bakgrund
Bakgrunden var att programledaren alltsedan 2001 hade utfört arbete åt Sveriges Radio i större eller mindre utsträckning. Under åren 2001-2004 hade hon regelbundet varit anställd som reporter i olika visstidsanställningar. Under åren 2005 till augusti 2008 hade hon haft olika kortare visstidsanställningar som programledare. I början av 2009 kontaktades Sveriges Radio av programledaren, som då var arbetslös, och lade fram ett förslag på program. En kort tid senare ringde Sveriges Radio till programledaren och föreslog att hon skulle arbeta under firma, dvs. såsom egen företagare. Det hör till saken att Sveriges Radio gärna såg att hon kom tillbaka till bolaget. Eftersom programledaren hellre vill vara anställd uppstod en diskussion i denna fråga som slutade med att programledaren föll till föga och accepterade att fortsätta, nu som uppdragstagare med enskild firma. Anledningen var att ekonomichefen på Sveriges Radio hade förklarat att programledaren såsom anställd skulle komma att bli ”utlasad” senast vid årsskiftet 2009/2010. Ekonomichefen hade klargjort att om programledaren skulle fortsätta som anställd, skulle Sveriges Radio se till att hennes anställning blev så kort att hon inte kunde kvalificera sig för företrädesrätt till återanställning, dvs. enligt Sveriges Radio fick anställningen inte bli mer än 12 månader. Det var ingen nyhet för programledaren att Sveriges Radio agerade på detta sätt. Sveriges Radio hade under hela den tid som hon arbetat för bolaget avpassat de perioder under vilka hon erbjudits visstidsanställning på så sätt att man undvek att hon skulle få företrädesrätt till fortsatt anställning. Programledaren accepterade således Sveriges Radios förslag eftersom hon då kunde vara kvar längre än till årsskiftet 2009/2010. Uppdragsavtalet löpte ut i slutet på december 2010.
I december 2010 träffades ett nytt uppdragsavtal med Sveriges Radio för tiden den 3 januari – 16 juni 2011. I rättsfallet hade AD att pröva om programledaren genom det nya uppdragavtalet blivit uppdragstagare eller arbetstagare i förhållande till Sveriges Radio. För det fall domstolen skulle komma fram till att programledaren var arbetstagare, gällde frågan i andra hand om programledaren blivit anställd på viss tid eller tills vidare (fast anställd).
Av AD:s dom framgår att Sveriges Radio tillämpar två alternativa system för att i största möjliga utsträckning komma runt olika regler i lagen om anställningsskydd (LAS) som tillkommit för att skydda de anställda. Det förtjänar att framhållas att detta förhållningssätt till de anställda har brett ut sig hos större eller mindre privata arbetsgivare, kommuner och landsting m.fl.
Vid Sveriges Radio anställs personer på viss tid i stor utsträckning, s.k. tidsbegränsad anställning, vilken är den sämre anställningsformen ur skyddssynpunkt. Lagens huvudregel är tillsvidareanställning eller som man i vardagligt tal säger fast anställning. Denna anställningsform ger det bästa skyddet i anställningen. Nu är det emellertid så enligt LAS att en tidsbegränsad anställning automatiskt övergår till en fast anställning om personen i fråga varit anställd sammanlagt mer än 2 år under en femårsperiod. Dessutom har även en arbetstagare som haft en tidsbegränsad anställning i sammanlagt mer än 12 månader under en treårsperiod företrädesrätt till återanställning om den tidigare arbetsgivaren behöver nyanställa. För att arbetstagare inte ska komma i åtnjutande av lagens förmånligare skydd tillämpar Sveriges Radio ett system som kallas ”utlasning”, vilket går ut på att arbetstagare med tidsbegränsad anställning aldrig ska kunna kvalificera sig för en fast anställning eller företrädesrätt till återanställning. Arbetsgivaren ser till att anställningarna upphör i så god tid innan att kvalificeringarna aldrig slår till. Arbetstagarna erbjuds inte heller nya anställningar så länge som de har möjlighet att kvalificera sig för fast anställning respektive företrädesrätt till återanställning.
Skulle det emellertid förhålla sig så att Sveriges Radio är i behov av en viss persons tjänster, en person som annars skulle bli ”utlasad”, tillämpar Sveriges Radio systemet med att erbjuda personen fortsatt arbete men nu såsom egen företagare. Även detta alternativ går således ut på att förhindra att den berörda personen får en fast anställning enligt LAS. Detta alternativ innebär också att personen även i övrigt kommer att stå helt utan skydd från den arbetsrättsliga lagstiftningen. Som tidigare nämnts är Sveriges Radio inte ensam på svensk arbetsmarknad om att agera på detta skrupelfria och ansvarslösa sätt.
AD:s ställningstagande
När tvistefråga uppkommer om en person ska betraktas som arbetstagare eller uppdragstagare, sker prövningen utifrån en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i fallet. Hur parterna själva har betecknat eller uppfattat rättsförhållandet tillmäts mindre betydelse. Man kan inte kringgå de arbetsrättsliga reglerna genom att välja en annan benämning på avtalet. Oavsett hur parterna benämnt avtalet, ska de tvingande arbetsrättsliga reglerna tillämpas om en helhetsbedömning ger vid handen att det är fråga om ett anställningsavtal. Bestämmande blir i stället hur den närmare regleringen av avtalsförhållandet ser ut och hur de verkliga förhållandena har gestaltat sig mellan parterna. Vad nu har sagts, grundas på fast praxis i AD (se på senare tid AD 2005 nr 16 och AD 2005 nr 33).
AD:s prövning tog sin början i hur parternas inbördes förhållanden varit i tiden före tillkomsten av uppdragsavtalet 2010. De omständigheter som AD därvid tillmätte betydelse var de tidigare anställningar (redovisade under rubriken Bakgrund) som programledaren haft hos Sveriges Radio samt tillkomsten av uppdragsavtalet 2009. I sistnämnda hänseende fäste AD avseende vid att programledaren mot sin vilja tvingats ingå uppdragsavtal i stället för anställningsavtal. Det var hennes enda möjlighet att fortsätta inom sitt yrke och kunna försörja sig. Vad som också spelade roll för AD:s bedömning, vilket kan utläsas mellan raderna i domen, var att tvångssituationen framkallats genom Sveriges Radios tillämpade system att kringgå den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Med hänsyn till att dessa omständigheter talade för att det var fråga om ett anställningsavtal, förklarade AD att det måste visas att det genom uppdragavtalet från december 2010 hade skett en verklig förändring av programledarens arbetsförhållanden och ställning vid Sveriges Radio för att man skulle kunna komma fram till att hon inte kunde betraktas som anställd utan som självständig uppdragtagare.
I denna del kunde inte annat visas än att flera omständigheter var typiska för ett anställningsförhållande. Programledaren hade personlig arbetsskyldighet, dvs. hon fick inte sätta annan i sitt ställe för arbetets utförande. Hon fick ersättningen löpande varje månad. Sveriges Radio tillhandahöll all arbetsutrustning och stod för arbetslokaler, administration, datorprogram, skrivbord, telefon, dator mm.
Mot denna bakgrund konstaterade AD att det inte var bevisat att programledarens arbetsförhållanden och ställning hade förändrats på något avgörande sätt vid en jämförelse mellan det arbete hon utfört enligt uppdragsavtalet och det arbete hon tidigare utfört som anställd. AD:s slutsats blev att programledaren skulle betraktas som arbetstagare i det avtalsförhållande som uppkommit mellan henne och Sveriges Radio genom uppdragsavtalet.
Den andra frågan AD hade att ta ställning till var om programledaren haft en anställning tills vidare eller på viss tid.
Frågan gällde närmare bestämt om det i journalistavtalet funnits stöd för att tidsbegränsa programledaren anställning eller inte. Saknades det stöd, skulle journalistförbundets yrkande om att anställningen skulle förklaras gälla tills vidare bifallas.
Efter tolkning av den aktuella avtalsbestämmelsen och genomgång av relevanta omständigheter kom AD fram till att anställning på viss tid inte var tillåten enligt avtalsbestämmelsen.
Domslutet innebar att AD förklarade att programledaren har en tillsvidareanställning vid Sveriges Radio samt dömde Sveriges Radio att till Journalistförbundet och programledaren betala allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott med 25 000 kr respektive 40 000 kr. Arbetsgivarsidan fick också betala rättegångskostnader med drygt 400 000 kr. Domen var enhällig.
Allmänna synpunkter
Domen utvisar att det inte ska vara möjligt att kringgå den arbetsrättsliga lagstiftningen genom att se till att arbetstagare förvandlas till egen företagare. Domen är inte bara en stor juridisk och arbetsrättslig seger. Det handlar lika mycket om en seger över bristande moral. Man kan nämligen undra över hur det kan komma sig att vissa arbetsgivare tror att det är comme-il-faut att inrikta krafterna på att försöka kringgå den arbetsrättsliga lagstiftningen i stället för att ägna kraften åt att följa och respektera den. Det finns tydligen en hel del direktörer och personalchefer som har fått för sig att det är fritt fram. Det är liksom inte fråga om att bryta mot arbetsrätten av en slump. Bakom detta får antas ligga väl genomtänkta strategier och vinstintressen och maktintressen. Kort sagt, vad har dessa bestämmande personer för moral? Är det beteenden av detta slag som vi utbildar framtidens företagsledare och chefer till vid våra högskolor och universitet?
Rättsfallet utvisar att det finns riktiga skamfläckar på arbetsmarknaden. Det är inte bara Sveriges Radio som har generat sig. Det finns fler arbetsgivare som har anledning att ta åt sig.
Nästa fall för AD i raden av skamfläckar borde bli att rensa upp hos de arbetsgivare som har satt i system att använda tidsbegränsade anställningar utan att de blir så långa att de kan förvandlas till tillsvidareanställning eller leda till att arbetstagaren kvalificerar sig för företrädesrätt till fortsatt anställning. Den här regeln i 5 § andra stycket LAS som vi kallar omvandlingsregeln håller nämligen på att spela ut sin roll. Frågan är om den överhuvudtaget blir tillämplig i verkligheten.
Bo Ericson
The Legal Bureau of the Swedish Trade Union Confederation