Uteblivna urintest var saklig grund

Arbetsdomstolen hade i Mål 2009 nr 53 att bedöma om ett företag inom verkstadsindustrin hade saklig grund för att säga upp en arbetstagare som vid två drogtester inte lämnat urinprov.

Arbetstagaren hade vid tidigare test varit positiv men detta låg två år tillbaka i tiden. Alla prov därefter hade varit negativa.

Arbetstagaren uppgav vid två tillfällen att han hade problem med att avge urinprov. Vid första tillfället hade han ovetande om den kommande kontrollen just urinerat och ”hade inget kvar”. Vid det andra tillfället några veckor senare hade han svåra magproblem ”vilket gjorde provtagningen omöjlig”. Före, mellan och efter dessa provtagningar var alla prov negativa.

Företaget accepterade inte detta utan varslade om uppsägning.

Sedan arbetstagaren mottagit underrättelse om uppsägning på torsdagen inställde han sig till arbete på måndagen efter helgen och var då alkoholpåverkad.

Arbetsdomstolen som inte accepterar att arbetstagaren inte kunde urinera kommenterar alkoholpåverkan på följande sätt:

”Till detta kommer att L den 21 april 2008 inställde sig till arbete och genom en på förekommen anledning företagen provtagning visade sig ha 0,27 promille alkohol i blodet. Händelsen kan enligt domstolens mening inte ursäktas av att den inträffade en knapp vecka efter det att han, på grund av just drogrelaterade förhållanden, hade underrättats om förestående uppsägning. Tvärtom framstår händelsen mot den bakgrunden som allvarligare, eftersom den visade att L faktiskt var beredd att utföra sitt riskfyllda arbete under akut påverkan av alkohol.”

Kommentar till domen av arbetstagarens ombud Stellan Gärde, tel 08-6766306:

I denna typ av mål har Arbetsdomstolen enligt min uppfattning en strängare syn i sin tillämpning än vad som annars är normalt i samhället.

I detta fall hade arbetstagaren varit ren i två år. Han hade testats ett antal gånger och varit negativ. Därefter har han ”bara” två fall av uteblivet urintest. Att han sedan efter ett varsel om uppsägning från jobbet blir så deprimerad att han tar sig en fylla under helgen kan inte anses särskilt anmärkningsvärt.

Även om bakfyllan på måndagen inte är acceptabel fanns det, menar jag, anledning för AD att konstatera att det i detta enskilda fall – efter en lång rehabilitering – inte förelåg saklig grund för uppsägning men att arbetsgivaren inte behövde utge något skadestånd.

Frågan är varför AD intar en så hård linje i dessa fall. Normalt skulle en arbetstagare med problem av den typ som var aktuell i fallet även kunna ställa krav på rehabilitering.