Arbetsdomstolen tar inte hänsyn till frigång

En livsmedelsarbetare dömd till fem års fängelse sades upp av sin arbetsgivare. Arbetsgivarens skäl för uppsägningen var att arbetstagaren hade gjort sig skyldig till ett allvarligt brott, att fängelsestraffet innebar att han skulle komma att vara frånvarande under en lång tid, att det till följd av brottet fanns en rädsla för honom på arbetsplatsen samt att föreningens anseende skadats.

AD ansåg inte att det fanns någon beaktansvärd risk för att föreningens anseende utåt skulle påverkas negativt om arbetstagaren fick behålla anställningen. Han hade till exempel inga externa kontakter. Domstolen hade dock förståelse för att arbetsklimatet kunde komma att påverkas negativt. Emellertid skulle detta vägas mot det samhälleliga intresset av att den som avtjänat sitt straff inte utestängs från hela arbetsmarknaden eller samhällslivet i övrigt. Mot bakgrund av detta bedömde Arbetsdomstolen att brottet ensamt inte kunde ge föreningen rätt att säga upp arbetstagaren.

Kunde straffets längd påverka rätten till uppsägning?

Utgångspunkten för denna bedömning är den tid som en arbetsgivare kan förvänta sig att arbetstagaren kommer att vara borta från arbetsplatsen. Frågan blev då hur länge arbetstagaren kunde beräknas vara borta från arbetsplatsen.

Arbetsdomstolen har tidigare prövat längden på ett femårigt fängelsestraff (AD 2001 nr 2) i förhållande till uppsägning. I det målet fann domstolen att mot bakgrund av bestämmelserna om villkorlig frigivning så kunde den arbetstagaren vara åter på arbetsplatsen efter att ha avtjänat två tredjedelar eller 40 månader av fängelsetiden. Längden på en sådan frånvaro tillsammans med brottets art utgjorde i det fallet saklig grund för uppsägning.

När domstolen prövade det målet fanns inte möjlighet till så kallad frigång. Frigång innebär bland annat att den intagne under dagtid arbetar utanför anstalten eller studerar. Frigång har kommit till för att minska risken för att en intagen återfaller i brott och att underlätta den intagnes anpassning till samhället. En förutsättning för frigång är att halva strafftiden avtjänats. Till skillnad från 2001 års fall så kan en intagen numera således vara tillbaka i arbete vid en tidigare tidpunkt än efter att ha avtjänat två tredjedelar av fängelsetiden. För livsmedelsarbetaren innebar frigången att han kunde börja arbeta efter 30 månader.

Av någon anledning, Arbetsdomstolen motiverar tyvärr inte anledning till sitt ställningstagande, konstaterar Arbetsdomstolen att möjlighet till frigång inte ska beaktas. En av anledningarna till att tvisten prövades var möjligheten till frigång. Nu har Arbetsdomstolen bedömt att hänsyn inte ska tas till frigång, vilket i och för sig är ett klargörande, men vi vet inte varför domstolen kommer till det slutet.

AD 2011 nr 26.

Livsmedelsarbetareförbundet företräddes av förbundsjuristen Henric Ask, 08 6766368.